En novemberkväll

Att gå i slitna Converse med frusna fötter en mörk och stjärnklar novemberkväll har sin alldeles egna charm. Det kändes nästan okej att kylan bet tag i mina kinder, att fötterna gled runt på den frosthala asfalten, att väskan var alldeles för tung, att mörkret var påträngande och att ensamheten var för stor. Det kändes nästan okej, det var ganska fint. Dagens sista ljus hade lagt sig, gatlyktorna gav ifrån sig ett svagt ljus. Det svaga ljuset som reflekterades i frosten fick asfalten att glitta, mer än Edward en solig sommardag i Forks, Washington.

Mörkret är inte farligt, kylan dödade mig inte, ensamheten var inte outhärdlig. November har sina stunder, det trodde jag inte.

Men snälla vintern, du kan väl vara över innan du ens har kommit?