Jag vet varken in eller ut

Jag vet ingenting just nu. Mitt liv känns lite som en bubbla. En bubbla där jag är instängd utan möjlighet att ta mig ut och där ingen har möjlighet att ta sig in. Det är jobbigt och det är svårt. Jag hatar att kämpa med det här på egen hand samtidigt som jag ska vinna denna kamp – det bara måste bli så. Självklart är jag inte helt ensam, men större delen av dygnet så är jag faktiskt det.

För er som inte vet, vilket är typ allihopa eftersom att jag är väldigt hemlighetsfull så lider jag av anorexi. Ett hemskt monster, en förjävlig följeslagare som jag mer än gärna vill bli av med. Hon är min bästa vän och min värsta fiende. Hon är min trygghet och mitt hatobjekt. Hon förstör mitt liv. Efter jullovet så avslutar jag mina studier för att börja dagvård. För detta fungerar inte längre, behandlingen blir lidande pga skolan och skolan blir lidande pga av behandlingen och sjukdomen i sig. Allting krockar och min hjärna är mer kaos än vanligt. Men snart kommer jag lämna den plats som ligger mig så nära hjärtat och det gör ont, så jävla ont.

Maten då? Jag vet inte om det går bra eller dåligt. Jag äter ju lite mer än vad jag har gjort dom senaste månaderna trots att det är på tok för lite, men det är lite mer iallafall och det är väl  bra antar jag? Fast det betyder ju också att ångesten är starkare och det där förbaskade monstret skriker högre och blir mer och mer förbannad för varje dag. Detta leder till andra dumma saker. Mina dumma beteenden tar knäcken på mig. Men jag ska kämpa, jag ska vinna den här kampen och en dag ska jag stå där på andra sidan som en stark segrare!

Puss och kram, mys massor i detta vinterväder.

En novemberkväll

Att gå i slitna Converse med frusna fötter en mörk och stjärnklar novemberkväll har sin alldeles egna charm. Det kändes nästan okej att kylan bet tag i mina kinder, att fötterna gled runt på den frosthala asfalten, att väskan var alldeles för tung, att mörkret var påträngande och att ensamheten var för stor. Det kändes nästan okej, det var ganska fint. Dagens sista ljus hade lagt sig, gatlyktorna gav ifrån sig ett svagt ljus. Det svaga ljuset som reflekterades i frosten fick asfalten att glitta, mer än Edward en solig sommardag i Forks, Washington.

Mörkret är inte farligt, kylan dödade mig inte, ensamheten var inte outhärdlig. November har sina stunder, det trodde jag inte.

Men snälla vintern, du kan väl vara över innan du ens har kommit?

Döden

Sånt här får mig att förstå att jag inte är odödlig, att ingen är det. Någon dag kommer vi alla att dö och det är en bara en fråga som återstår att se – när? Jag förstår inte riktigt hur döden kan inträffa så plötsligt, hur någon kan vara vid liv ena sekunden och nästa så finns personen inte längre. Det är ofattbart och jag tror nog att jag aldrig  kommer att förstå.

Jag är skonad, jag har aldrig upplevt någon som står mig nära dö, men någon dag kommer jag att få uppleva det och jag vill inte veta när. Jag vill inte veta, jag vill inte vara med. Låt det dröja många tusentals år innan något inträffar. Men ingen är odödlig. 

Jag känner dig inte. Jag vet vem du är, jag har utbytt ord med dig, du har gått i samma klass som min syster i många år, jag har sett dig så många gånger i skolan när vi var mindre och jag har alltid vetat vem du har varit. Jag önskar att sånt här inte inträffade, inte drabbade någon. Men nu hände det, ingenting går att ändra på. Jag hoppas att du och din pojkvän får det bra där ni är nu, det förtjänar ni. Jag hoppas även att era familjer kommer att orka leva och kämpa sig ur detta helvete. Jag hoppas att dom någon dag kommer att kunna le. Vila i frid.

Jag hade bestämt att inte skriva något om det här offentligt, för att jag respekterar familjerna till dessa två personer. Jag ser att hela internet kryllar av Er två just nu. Men jag måste få skriva av mig. Jag nämner inga namn och jag tänker inte svara på frågor om vilka det handlar om. 

it’s dark outside my window

Här ligger jag, en mörk och sval natt. Dimman ligger som ett tjockt täcke utanför fönstret och gatlyktan avger ett svagt sken. Klockan är strax efter tre och egentligen borde jag väl inte vara vaken, men saken är ju den att nu är det söndag… Måndag betyder skola, verklighet, ångest, tidiga mornar, sena eftermiddagar, nystart, träning, plugg och allt det där andra som hör till. Det är nu som tiden rinner ikapp, det är nu jag märker att denna sommar blev en i mängden. Varje år lovar jag mig själv att sommaren ska bli speciell, men det blir aldrig så.

Måndagsångesten börjar krypa ifatt mig. Om 24h ligger jag förhoppningsvis och sover, förbereder mig för skolstart. Andra året på gymnasiet, i mitten, varken yngst eller äldst. Det kanske blir bra, men bara kanske.

lost

Jag vet inte vad jag ska göra, allting är bara panik… & kaos!
Jag vet inte vad jag känner, vad jag ska göra, vad jag vill med livet, vilket håll jag ska gå, vad jag borde säga, göra. Ingenting är under kontroll. I’m losing it.

Go your own way

Search for yourself, by yourself
Don’t allow others to make your path for you
It’s your road, and yours alone
Others may walk it with you,
but no one can walk it for you

Love

You’re wonderful and I don’t know what to say, I’m so afraid of doing wrong. What do you want from me and how do you feel? I’m afraid of asking because I don’t know if I want the answer. I want to know and I want to be yours forever. I can’t do this alone, I need you.

It’s your job

Du vet inte hur det känns och jag vet inte hur jag ska berätta. Det är otroligt jobbigt att behöva sitta där och se dig i ögonen, se dig i ögonen och inte kunna berätta sanningen… Jag är rädd för vad du ska tycka om mig, vad du ska säga, göra. Jag klarar inte av att vara ärlig, inte när det handlar om det djupaste som finns i min själ. Det är för svårt, du borde förstå!

I oktober, vad händer då? Vad händer och vart står jag?

Love

I would color all the mountains, make the sky forever blue, so the world would be a painting, and I’d live inside with you ~

Hjärtesorg

Jag vet inte vad jag ska säga, jag känner mig tom. Jag ville inte höra det där du sa, jag vet inte varför jag ens frågade. Jag orkade inte leva i ovisshet och jag behövde ett svar. Svaret jag fick, jag ångrar att jag frågade, jag ville inte veta… Jag hoppas att det ändras, att du vet snart, att jag kan få mitt lyckliga slut. Jag behöver det, så mycket. Snälla, lämna mig inte nu, inte än, inte när jag som mest behöver dig. Jag orkar inte din tystnad, jag orkar inte att inte få höra din röst, dina ord.

Stanna kvar ~