Jag vet varken in eller ut

Jag vet ingenting just nu. Mitt liv känns lite som en bubbla. En bubbla där jag är instängd utan möjlighet att ta mig ut och där ingen har möjlighet att ta sig in. Det är jobbigt och det är svårt. Jag hatar att kämpa med det här på egen hand samtidigt som jag ska vinna denna kamp – det bara måste bli så. Självklart är jag inte helt ensam, men större delen av dygnet så är jag faktiskt det.

För er som inte vet, vilket är typ allihopa eftersom att jag är väldigt hemlighetsfull så lider jag av anorexi. Ett hemskt monster, en förjävlig följeslagare som jag mer än gärna vill bli av med. Hon är min bästa vän och min värsta fiende. Hon är min trygghet och mitt hatobjekt. Hon förstör mitt liv. Efter jullovet så avslutar jag mina studier för att börja dagvård. För detta fungerar inte längre, behandlingen blir lidande pga skolan och skolan blir lidande pga av behandlingen och sjukdomen i sig. Allting krockar och min hjärna är mer kaos än vanligt. Men snart kommer jag lämna den plats som ligger mig så nära hjärtat och det gör ont, så jävla ont.

Maten då? Jag vet inte om det går bra eller dåligt. Jag äter ju lite mer än vad jag har gjort dom senaste månaderna trots att det är på tok för lite, men det är lite mer iallafall och det är väl  bra antar jag? Fast det betyder ju också att ångesten är starkare och det där förbaskade monstret skriker högre och blir mer och mer förbannad för varje dag. Detta leder till andra dumma saker. Mina dumma beteenden tar knäcken på mig. Men jag ska kämpa, jag ska vinna den här kampen och en dag ska jag stå där på andra sidan som en stark segrare!

Puss och kram, mys massor i detta vinterväder.